ALLIANSERNA

Europeiska stormakter uppdelade i två maktblock

Innan Första världskriget bröt ut 1914 hade Europas stormakter under flera decennier byggt upp ett komplicerat nät av allianser som i hög grad bidrog till att konflikten blev så omfattande. Dessa allianser skapades både för att stärka ländernas säkerhet och för att balansera makten mellan olika stater, men de kom också att göra att en lokal konflikt snabbt kunde utvecklas till ett storskaligt krig. Under slutet av 1800-talet växte två tydliga maktblock fram. Det ena blocket kallades centralmakterna och bestod främst av Tyskland och Österrike-Ungern. Dessa två länder hade en stark militär och politisk koppling till varandra, som grundades i deras gemensamma intresse av att stärka sin position i Europa och motverka hot från andra stormakter, särskilt Ryssland. I Centraleuropa hade Tyskland enats som ett land på slutet av 1800-talet. Nu var man Europas starkaste land. Den stora rivalen till Tyskland var Frankrike som man nyligen besegrat i ett kortvarigt krig under 1800-talet. 

Det andra maktblocket kallades ententen och bestod av Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Dessa länder hade inte alltid varit nära allierade, men de förenades av en gemensam oro över Tysklands växande makt och inflytande i Europa. Frankrike och Ryssland ingick en militär allians redan på 1890-talet, vilket innebar att de lovade att stödja varandra vid ett angrepp. Storbritannien, som tidigare hade hållit sig mer isolerat från kontinentens konflikter, närmade sig dessa länder i början av 1900-talet. Sedan tidigare hade Storbritannien och Frankrike varit stora rivaler, men när Tyskland växt sig starkt militärt och ekonomiskt grävde länderna ner stridsyxan och beslöt sig istället för att samarbeta. 

Ententen

Ordet "Entente" kommer från franskan och betyder ungefär överenskommelse. Detta samarbetsavtal slöts tidigt på 1900-talet. Frankrike kände sig speciellt hotat av Tysklands expansion. Därför skapades en ny militär försvarsallians med Ryssland som senare Storbritannien anslöt till. Ryssland hade utöver en försvarspakt med Serbien som hade Ortodox Kristendom gemensamt. 

Centralmakterna

Tyskland bildades som ett enat land 1871. Innan dess var landet splittrat i mindre tyska riken. När Tyskland väl fogats samman till ett land blev man en stormakt att räkna med. För att behålla sin ställning som stark makt slöt man därför en militär allians med Italien och Österrike-Ungern. Eftersom alla tre länder låg i centrala Europa kom alliansen att kallas för Centralmakterna. Ett annat namn på pakten var Trippelalliansen eftersom det var tre länder inblandade från början. Med tiden tillkom fler länder, bland andra Osmanska Riket och Bulgarien till alliansen. 

Risk för eskalering

Alliansernas struktur innebar att varje land inte bara behövde ta hänsyn till sina egna intressen, utan också till sina allierades. Detta skapade en situation där konflikter riskerade att sprida sig snabbt. Om ett land drogs in i krig, kunde dess allierade känna sig tvungna att ingripa, vilket i sin tur tvingade motståndarsidans allierade att göra detsamma. Systemet fungerade alltså som en kedjereaktion. Bakgrunden till dessa allianser låg i en kombination av nationalism, imperialism och militär upprustning. Länderna tävlade om kolonier och inflytande, samtidigt som de byggde upp stora arméer och utvecklade detaljerade krigsplaner. Misstro och rivalitet präglade relationerna mellan stormakterna, särskilt mellan Tyskland och Frankrike.