PÅ VÄSTFRONTEN

Ett blodigt ställningskrig

I augusti 1914 hade i stort sett alla Europas alla stormakter blivit indragna i "det stora kriget" som det kallades för. När Första världskriget bröt ut på sommaren var de europeiska stormakterna övertygade om att kriget skulle bli kort och avgöras genom snabba offensiver. För Tysklands del innebar det ett tvåfrontskrig med Ryssland till öster och Frankrike i väster. På grund av tvåfrontskriget blev den tyska krigsapparaten begränsad då soldaterna tvingades kriga på olika ställen. Men för att förhindra ett långt och utmattande krig på två olika fronter hade Tyskland kommit på en smart strategi - den så kallade Schlieffenplanen.  

Schlieffenplanen

Tyskarnas plan för att inte strida på två fronter under särskilt lång tid var att så snabbt som möjligt besegra Frankrike i väster, för att sedan transportera trupperna till östfronten med hjälp av de utvecklade järnvägarna som byggts upp i Tyskland. Men fransmännen tänkte inte ge upp så enkelt och hade i flera år i förväg förberett sig för ett kommande krig genom att bygga en stark försvarslinje på gränsen mot Tyskland. För att kringgå de franska befästningarna bestämde sig därför de tyska generalerna att invadera genom det neutrala Belgien och Luxemburg och sedan vidare mot Paris. Planens idéer hade sitt ursprung från Alfred von Schlieffen, därav namnet Schlieffenplanen.

Tidiga tyska framgångar

Invasionen genom Belgien och Luxemburg blev inledningsvis framgångsrik. Belgarna bjöd på ett tuffare motstånd än förväntat, men på tre veckor var i stort sett hela Belgien erövrat. Nästa mål för den tyska armén på västfronten var att inta huvudstaden Paris. Den tyska armén avancerade snabbt och nådde djupt in i norra Frankrike, vilket skapade panik i Paris och gav intrycket av att kriget snart kunde vara avgjort. Framryckningen stoppades dock i september 1914 vid slaget vid Marne, där franska och brittiska styrkor lyckades hejda tyskarna. Detta blev en avgörande vändpunkt. Efter slaget försökte båda sidor kringgå varandra i vad som kallas "kapplöpningen mot havet", där arméerna rörde sig norrut i försök att få övertag. När ingen lyckades bryta igenom stelnade frontlinjen.

Övergången till skyttegravskrig

Från slutet av 1914 utvecklades västfronten till ett ställningskrig som sträckte sig från Nordsjön till Schweiz. Soldater grävde ner sig i omfattande skyttegravssystem som med tiden blev allt mer avancerade. Dessa bestod av frontlinjer, reservlinjer, kommunikationsgravar och skyddsrum, ofta förstärkta med sandsäckar, trä och taggtråd.

Detta nya sätt att kriga berodde på att defensiva vapen som kulsprutor och artilleri var mycket effektivare än offensiva taktiker. Att anfalla över öppet fält – det så kallade "ingenmansland" mellan skyttegravarna – innebar nästan alltid enorma förluster. Resultatet blev ett dödläge där frontlinjen knappt rörde sig under flera år. För soldaterna var livet i skyttegravarna extremt påfrestande. De levde under ständigt hot från granater, prickskyttar och gasattacker. Leriga förhållanden, råttor och sjukdomar var vardag. Fenomen som "skyttegravsfot", orsakat av konstant fukt, kunde leda till allvarliga skador.

Den psykiska pressen var också enorm. Det ständiga bombardemanget kunde leda till det som då kallades "granatchock", en form av psykisk trauma. Trots detta upprätthölls disciplinen, och soldaterna fortsatte att utföra sina uppgifter i en miljö där döden ständigt var närvarande.

De stora slagen och massförlusterna

Under krigets gång genomfördes flera stora offensiver i försök att bryta dödläget. Två av de mest kända är Slaget vid Verdun (1916) och Slaget vid Somme (1916). Verdun var en tysk offensiv som syftade till att "blöda Frankrike vitt", och striderna blev extremt utdragna och blodiga. Sommeoffensiven, som leddes av britterna och fransmännen, resulterade i enorma förluster redan första dagen, särskilt för de brittiska styrkorna.

Dessa slag visade tydligt hur svårt det var att uppnå genombrott. Trots månader av strider och hundratusentals döda förändrades frontlinjen ofta bara marginellt. Kriget på västfronten blev också en plats för teknologisk utveckling. Giftgas användes för första gången i större skala, vilket skapade nya typer av skräck och krävde utveckling av gasmasker. Stridsvagnar introducerades 1916 som ett försök att bryta igenom skyttegravslinjerna, och även flygplan började spela en viktig roll för spaning och senare även strid. Trots dessa innovationer var det svårt att snabbt förändra krigets natur. Tekniken bidrog visserligen till att gradvis öka rörligheten, men under större delen av kriget dominerade fortfarande ställningskriget.