JORDBRUKSSAMHÄLLET

Livet på landsbygden i Storbritannien före industrins genombrott 

Före den industriella revolutionen tog fart i slutet av 1700-talet var Storbritannien ett jordbrukssamhälle. Det betydde att de flesta människor bodde på landsbygden och arbetade med jordbruk. Ungefär 90% av Storbritanniens befolkning bodde på landsbygden och bara 10 % i städerna. Städerna var små jämfört med senare tiders industristäder, den största staden var London med ungefär 700 000 invånare. Årstiderna styrde arbetet, och nästan allt som människor behövde – mat, kläder och bränsle – producerades lokalt. Oftast var livet ganska hårt med sjukdomar, svält och hög fattigdom. Barnadödlighet var vanligt där många barn dog innan man ens hunnit fylla 18 år. Alla i familjen behövdes på jordbruket för att det skulle gå runt. Även barnen arbetade och fick sällan gå i skolan.

Samhället var tydligt uppdelat i olika samhällsklasser. Överst fanns adeln och de stora jordägarna som ägde marken. Under dem fanns arrendatorer, alltså bönder som hyrde mark och betalade med pengar eller en del av skörden. Längst ner fanns de vanliga lantarbetarna som arbetade på andras marker mot lön eller mat och husrum. De flesta levde enkelt och hade små marginaler om skördarna slog fel. 


Bygemenskap och tegskifte

I många delar av landet odlade man jorden enligt det så kallade tegskiftet. Det innebar att byns åkrar var uppdelade i smala remsor som varje bonde brukade. Ingen hade en sammanhängande stor åker, utan istället flera små remsor utspridda över byns mark. Dessutom fanns gemensamma betesmarker där byborna fick låta sina djur beta.

Detta system byggde på samarbete. Bönderna behövde komma överens om när man skulle så, skörda och låta marken vila. Men systemet gjorde det också svårt att införa nya och effektivare metoder, eftersom alla var beroende av varandra och traditionerna var starka. Jordbruket var grunden för hela ekonomin. Om skördarna blev goda fanns det tillräckligt med mat och människor kunde sälja överskott på marknader. Om skördarna slog fel kunde det däremot leda till hunger och höga matpriser. Det fanns inga moderna transporter som snabbt kunde frakta mat från andra delar av landet, så en dålig skörd i ett område kunde få allvarliga konsekvenser.

Nya metoder och redskap på Jordbruket

Under 1600- och 1700-talen började vissa jordägare experimentera med nya metoder. De inspirerades bland annat av idéer från Nederländerna, där jordbruket var mer effektivt. Man började använda växelbruk, vilket innebar att man odlade olika grödor på samma mark olika år för att bevara näringen i jorden. På så sätt kunde man använda hela sin jordbruksmark och behövde inte låta jorden "ligga i träda", alltså låta den vila. En av de största förändringarna före den industriella revolutionen var det som kallas skiftesreformen. Det innebar att de gemensamma markerna delades upp och stängslades in så att varje jordägare fick sammanhängande markområden. Detta gjorde det lättare att effektivisera jordbruket och använda nya metoder. Men förändringen drabbade många fattiga bönder hårt. När de gemensamma markerna försvann kunde de inte längre låta sina djur beta gratis eller odla små jordlotter för eget bruk. Många förlorade sin försörjning och tvingades flytta. En del sökte arbete i växande städer, vilket senare blev viktigt när fabriker började byggas under den industriella revolutionen.

Nya redskap och bättre avel av boskap gjorde också att produktionen ökade. En viktig nyhet var den förbättrade såmaskinen. Den mest kända konstruerades av Jethro Tull i början av 1700-talet. Tidigare hade bönder spritt ut säden för hand över åkern, vilket gjorde att fröna hamnade ojämnt och många åts upp av fåglar eller blåste bort. Såmaskinen placerade istället fröna i raka rader och på rätt djup i jorden. Det gjorde att fler frön grodde och att man kunde rensa ogräs lättare mellan raderna.

Plogen förbättrades också. Den traditionella träplogen ersattes gradvis av starkare plogar med järndelar. De kunde vända jorden djupare och mer effektivt, vilket förbättrade jordens kvalitet. Det gjorde det lättare att odla på tyngre jordar som tidigare varit svåra att bruka. Ett annat viktigt redskap var den mekaniska tröskmaskinen, som började användas mot slutet av 1700-talet. Tidigare hade man tröskat säd för hand med slaga – ett tungt och tidskrävande arbete. Med tröskmaskinen kunde man skilja säden från axen mycket snabbare. Det sparade både tid och arbetskraft.