Skräckväldet – när revolutionen slukade sina egna

Paris, år 1793. Luften är tung av oro och misstänksamhet. På torget står en nyuppförd träställning – giljotinen. Folk samlas varje dag för att se den blänka i solen när yxbladet faller. Ingen vet längre vem som står näst i tur.

Frihetens dröm blir till skräck

Bara några år tidigare hade allt verkat möjligt. Folket hade rest sig mot kungen och adeln, stormat Bastiljen och ropat efter frihet, jämlikhet och broderskap. Den gamle ordningen var krossad.

Men när kungen Ludvig XVI avrättades i januari 1793, blev revolutionen mörkare. Frankrike var nu omgivet av fiender – kungarna i Europa ville stoppa revolutionen innan den spred sig till deras länder vilket gjorde att Frankrike kom i krig med många grannländer. Inuti Frankrike bröt uppror ut, och många började längta tillbaka till ordning och trygghet.

Revolutionens ledare blev allt mer misstänksamma. Vem kunde man lita på? Var det säkert att ens grannar var lojala mot revolutionen?

Robespierre och jakten på fiender

En man trädde fram som revolutionens obeveklige väktare: Maximilien Robespierre. Han trodde på frihet och rättvisa – men han var också övertygad om att de bara kunde räddas genom skräck.

"Frihetens fiender måste utrotas," sa han. "Rättvisan ska vara snabb och obarmhärtig."

Under Robespierres ledning skapades ett mäktigt organ: Välfärdsutskottet. Det skulle skydda revolutionen, men snart började det övervaka, spionera och döma.

En ny lag infördes – Lagen om misstänkta. Den sa att vem som helst kunde arresteras om man misstänktes vara mot revolutionen. Det räckte att ha fel sorts kläder, eller att inte jubla tillräckligt högt på ett revolutionståg.

Folkets domstol

Folkets domstol i Paris arbetade utan paus. Fångar fördes dit i långa rader, ibland hundra om dagen. Många fick inte ens en riktig rättegång – en enkel anklagelse kunde räcka.

Giljotinen gick varm på Revolutionsplatsen (i dag känd som Place de la Concorde). Bland dem som avrättades fanns både adel och bönder, präster och politiker – till och med de som själva hade varit med och startat revolutionen.

En av de mest kända som fick möta giljotinen var Marie Antoinette, den före detta drottningen. När hon fördes till schavotten var hon blek men stolt. Hennes sista ord sägs ha varit en ursäkt till bödeln för att hon råkade trampa honom på foten.

Skräcken växer

Rädslan spred sig. Folk viskade i gränderna, undvek att tala om politik, och undrade i hemlighet om allt verkligen blivit bättre. Vissa städer, som Lyon och Nantes, gjorde uppror mot Paris. De slogs ner med brutal kraft. I Nantes dränktes fångar i floden Loire – något som kallades "republikanska bröllopet". Det som började som en kamp för frihet hade förvandlats till ett blodigt inbördeskrig.

När skräcken äter sina egna

Men till slut gick det för långt. Robespierre, som en gång anklagat andra för svek, började själv betraktas som farlig. Många fruktade att han skulle låta giljotinera vem som helst – även sina närmaste vänner.

Den 27 juli 1794 arresterades han och hans anhängare. Dagen efter gick de själva samma väg som tusentals andra före dem – uppför trapporna till giljotinen.

När bladet föll över Robespierre tog Skräckväldet slut. Folket drog en lättnadens suck.

Efter skräckväldet

Omkring 40 000 människor hade dött. Många började fråga sig om revolutionen hade gått för långt. Frihet, jämlikhet och broderskap – de orden lät nu bittra och tomma.

Men trots allt ledde revolutionen till att idéer om mänskliga rättigheter och folkets makt spreds över Europa. Skräckväldet blev en mörk påminnelse om vad som kan hända när rädsla, misstänksamhet och makt tar över en kamp som en gång handlade om rättvisa.